Eftersom jag är sekreterare i vår lokala fackklubb och inte är speciellt facklig så anser min chef att det är lämpligt att jag ska vara med på diverse personalmöten. Idag var en sån dag.
En kvinna i 60års åldern har inte riktigt gjort det hon ska och kunden har tappat förtroendet för henne och hur hon sköter driften. Det har påpekats för henne att det inte går att skylla ifrån sig och tro att det ska hjälpa.
Det ska sägas att den här kunden har varit riktigt strulig men nu efter mycket hårt arbete så har det fungerat riktigt tillfredsställande men så i December började det att regradera och gå allmänt åt helvetet tack vara kvinnan. I fredags hade hon ett möte med chefen och var inte så vänligt inställd till anklagelserna, idag följde vi upp samtalet och hon fick en riktigt skopa skit över sig. Det var jag, chefen och arbetsledaren och hon satt ensam i mitten.
Jag skulle vara där som ett stöd och för att chefen skulle bete sig korrekt men eftersom jag instämde på allt som sas så var jag knappast det stöd hon hade förväntat sig. Hon satt med tårar i ögonen och försökte söka min och arbetsledarens blick medans chefen virvlade med ordbajseri.
Kunde inte hjälpa känna en mycket liten sak som kallas medkänsla för henne men den stoppa jag undan och övertalade mig att hon fick vad hon förtjänade. Hon såg ut som en rädd liten valp som visste att nu har den hamnat helt åt helvetets fel.

Slutsats: Jag blev förvånad över mig själv när jag kände lite empati för den här människan. Trodde nämligen att jag saknade den genen hos mig.

/MathiasGoes