Jag gråter mycket sällan,  jag tycker absolut inte att det är macho men jag berörs inte av så mycket. Jag skulle vilja gråta mer eftersom det är skönt att verkligen få ur sig det sista av sorgen. Dock finns det något som alltid berör mig och då kommer det ibland fram lite tårar, nej det är inte när de visar Afrikas lidande, krig i olika former. Det är när årets sportkrönika kommer ut, sitter här och kollar in SVT´s sportårskrönika och fan vad jag berörs av dessa människor som lyckats med ibland helt omöjliga uppgifter och vänder det till seger. Kan verkligen känna pulsen från dessa prestationer och på så vis kommer det åt mig. Sportprestationer är vackra och oförglömliga, de kommer för alltid finnas i historieböckerna och där med bli ödödliga.

Sportanekdot med sann glädje och riktiga tårar
Jag minns Sveriges möte med Rumänien under VM-94 och man slets mellan hopp och förtvivlan, när Kenneth Andersson gör det omöjliga, en sen kvittering och ett så jävla skönt mål. Jag ställer mig upp från soffan och får inte ur mig ett enda ord, det är bara tårar som rinner ner för mina kinder, äkta glädjetårar.

/MathiasGoes